Igår vågade jag mig ut på en liten biltur bara för att finna att syrenerna blommar omkring mig överallt.

Dessa älskade syrener som jag alltid plockat mänder av och fyllt huset av dess ljuva doft. De syrener jag inte längre kan plocka för mina händer och armar inte längre lyder. Ögonen fylldes med tårar som jag gömde bakom solglasögonen. Ska jag aldrig mer få plocka syrener?

Såg också igår att två blommstänglar på de syrener jag fick imors-dags present på morsdag för två år sedan av barnen också var på väg att slå ut. Om jag ändå kunde ta med mig dem till lägenheten vi nu tvingas flytta till. Ta med hela plantorna alltså. Det finns något i syrenens doft som väcker nåt djupt inom mig, jag kan inte förklara, men det får mig alltid att börja gråta, inte av ilska, glädje eller sorg heller egentligen...men nåt annat en känsla av alla känslor tillsammans, nåt djupare om än ganska sorglikt. Jag tror det beror på en saknad av att inte längre få vara jag och göra jagiga saker längre. Det ligger förvisso en stor sorg i det.

Vore det inte fantastiskt om man själv kunde bestämma när ens tid är ute, jag menar så man kan passa in den tid då de blommor som påverkat oss genom livet står i full blom just då. Tung tankar men varför ska man inte få fundera så. Om jag fick välja skulle det definitivt bli denna vecka, då syrenens doft sprids som mest. Det känns fint att tänka att det skulle stå en vit kista där i kyrkan överfylld med lila syrener. Så vackert! Men nu får vi inte välja, och det ligger väl nån mening i det också.

Imorse när jag gick inte i vardagsrummet och hälsades av denna intensiva blomdoft som får mig så melankolisk men också lycklig så ringde jag maken och sa att jag önskar så mycket att de kunde plocka en ny bukett åt mig varje dag fram tills syrenens tid är ute.

Blommor gör mig lycklig, inte bara syrenen. Jag har två favoriter till, rosen och förgätmigej. Rosen ska vara blodröd och knappt utslagen, då är den som vackrast och förgätmigejen som nästan är som ett ogräs o tomtarna, denna lilla sköra blomma så söt och oskyldig.

Sen finns ju förståss prästkragen, den där vita söta blomman som ser så lycklig ut där den nickar en hälsning när man går förbi.

Det är med sorg vi lämnar detta hus och bosätter oss i lägenhet igen. Men balkongen får bli en oas ändå, jag tänker aldrig ge upp mina blommor.