i och försig, men nu är det inte säga ifrån vänligt men bestämt, nu skriker den rakt ut. Så jag tänker bita ihop
]]>i och försig, men nu är det inte säga ifrån vänligt men bestämt, nu skriker den rakt ut. Så jag tänker bita ihop
]]>Denna morgon visar det sig att kattmaten är slut, ja okej då, det fanns 3 kulor kvar i botten på burken. Men har man 4 katter...alltså 3 katter och en hund som tror han är katt, så är detta katt-astrof. Det kan ju vem som helst räkna ut. Husse hade ju tänkt köpa kattmat igår men lika rörligt som mitt intellekt är, lika rörigt är hans planeringssinne.
Summa av gårdagens dåliga planering var alltså att de tre katterna var utan mat, Cujo var det ju ingen fara med, frolic:arna avsedda för stora hundar som han älskar med själ och hjärta finns det gott om, dem skäller han ut en i taget innan han äter dem...kan bli ett fasligt liv innan han är mätt. Men, vi ska inte glömma att Cujo i mångt och mycket tror han är en katt.
Jag kallar dem "de fyras gäng", ett mycket passande namn på mina tre helflänga katter och katt/hunden Cujo. Samlingsnamnet "de fyras gäng" har jag snott av författaren Ylva Wallström som skrivit boken Aloysius, en bok om hennes katt som förmodligen är världens galnaste och raraste katt i världen. Jag har läst boken många gånger och läser den nu kapitel för kapitel för min dotter. Jag rekommenderar den varmt för alla kattälskare, speciellt er med en katt av rasen Maine Coon som jag starkt misstänker att Aloysius är. Men en varning dock, det krävas många näsdukar för man skrattar så man gråter och ibland blir skratten så hysteriska att man ramlar ner under bordet. Som sagt, en bok man bara inte får missa.
Men, nu till mina fyra gängmedlemmar. Ingen mat hade vi imorse, vad göra?!? Nu är goda råd dyra för att lösa situationen åtminstone tilfälligt. AHA...en burk tonfisk i skåpet...där har vi räddningen som dock kräva viss planering då en av dem, Spöket, utan ett uns av förstånd kan han trycka i sig hela burken själv, spy upp allt och fortsätta till nästa burk. Det är stark bulimivarning på den katten. Tingeling är alltid med de fyras gäng när det vankar tonfisk, hon vrålar, morrar och jamar om vartannat fast egentligen när det kommer till kritan tar hon bara några tuggor och låter sig nöjas. Verkar som det handlar mer om den sociala grejjen för henne.
Nykomlingen Fisen, ja han gör skäl för sitt namn varje kväll runt klockan 23 väntar en tjusig present i sandlådan som förmodligen luktar ända upp till haparanda. Han har inte riktigt hajjat grejjen med tonfisken. När alla härjar runt husse som öppnar och fördelar burken så springer han mot matte som sitter redo med kameran för att dokumentera cirkusen. Det är mycket kärlek i den katten. Faktum är att jag har aldrig sett en katt ha sängkammarögon. Men en gosig Fis, får ögonen alldels simmiga och smala när han vill gosa. Han använder även tricket när han skall skälla ut matte, oftast pga nåt hon inte gjort, då kommer han med sina simmiga sängkammarögon och låter sin kind smeka min samtidigt som han lägger av ett vrål i mitt öra som förmodligen är orsaken till att jag snart är döv. Han är för go!!!
Med tanke på att Spöket äter upp en hel burk tonfisk på 1 sekund och lämnar inget till de andra så delade vi upp allt i 4 skålar, en för Spöket som blev instängd i köket, en för Cujo som blev instängd med sin skål i sovrummet och sen fick TIngeling och Fisen sina skålar en bit ifrån varann i vardagsrummet. VIsar sig till min förvåning att Tinglan knappt rörde sin skål.
När de fyras gäng ätit upp och verkar nöjda så öppnar vi alla dörrar och placerar alla 4 skålar i köket och lät dem härja fritt med vad som fanns kvar. DÅ åt hon, Tinglan är en sällskapsätare...ja jösses. Men hon fick naturligtvis inte en chans för spöket slukade hela rasket och nu väntar jag bara på att spyan ska komma. Fisen var hursomhelst mest intresserad av sällskapet än av tonfisken och gosiga matte som fotade. Vad vore väl en lördagsmorgon utan hungriga katter? Förmodligen hur tråkig som helst!!!
]]>
Denna morgon visar det sig att kattmaten är slut, ja okej då, det fanns 3 kulor kvar i botten på burken. Men har man 4 katter...alltså 3 katter och en hund som tror han är katt, så är detta katt-astrof. Det kan ju vem som helst räkna ut. Husse hade ju tänkt köpa kattmat igår men lika rörligt som mitt intellekt är, lika rörigt är hans planeringssinne.
Summa av gårdagens dåliga planering var alltså att de tre katterna var utan mat, Cujo var det ju ingen fara med, frolic:arna avsedda för stora hundar som han älskar med själ och hjärta finns det gott om, dem skäller han ut en i taget innan han äter dem...kan bli ett fasligt liv innan han är mätt. Men, vi ska inte glömma att Cujo i mångt och mycket tror han är en katt.
Jag kallar dem "de fyras gäng", ett mycket passande namn på mina tre helflänga katter och katt/hunden Cujo. Samlingsnamnet "de fyras gäng" har jag snott av författaren Ylva Wallström som skrivit boken Aloysius, en bok om hennes katt som förmodligen är världens galnaste och raraste katt i världen. Jag har läst boken många gånger och läser den nu kapitel för kapitel för min dotter. Jag rekommenderar den varmt för alla kattälskare, speciellt er med en katt av rasen Maine Coon som jag starkt misstänker att Aloysius är. Men en varning dock, det krävas många näsdukar för man skrattar så man gråter och ibland blir skratten så hysteriska att man ramlar ner under bordet. Som sagt, en bok man bara inte får missa.
Men, nu till mina fyra gängmedlemmar. Ingen mat hade vi imorse, vad göra?!? Nu är goda råd dyra för att lösa situationen åtminstone tilfälligt. AHA...en burk tonfisk i skåpet...där har vi räddningen som dock kräva viss planering då en av dem, Spöket, utan ett uns av förstånd kan han trycka i sig hela burken själv, spy upp allt och fortsätta till nästa burk. Det är stark bulimivarning på den katten. Tingeling är alltid med de fyras gäng när det vankar tonfisk, hon vrålar, morrar och jamar om vartannat fast egentligen när det kommer till kritan tar hon bara några tuggor och låter sig nöjas. Verkar som det handlar mer om den sociala grejjen för henne.
Nykomlingen Fisen, ja han gör skäl för sitt namn varje kväll runt klockan 23 väntar en tjusig present i sandlådan som förmodligen luktar ända upp till haparanda. Han har inte riktigt hajjat grejjen med tonfisken. När alla härjar runt husse som öppnar och fördelar burken så springer han mot matte som sitter redo med kameran för att dokumentera cirkusen. Det är mycket kärlek i den katten. Faktum är att jag har aldrig sett en katt ha sängkammarögon. Men en gosig Fis, får ögonen alldels simmiga och smala när han vill gosa. Han använder även tricket när han skall skälla ut matte, oftast pga nåt hon inte gjort, då kommer han med sina simmiga sängkammarögon och låter sin kind smeka min samtidigt som han lägger av ett vrål i mitt öra som förmodligen är orsaken till att jag snart är döv. Han är för go!!!
Med tanke på att Spöket äter upp en hel burk tonfisk på 1 sekund och lämnar inget till de andra så delade vi upp allt i 4 skålar, en för Spöket som blev instängd i köket, en för Cujo som blev instängd med sin skål i sovrummet och sen fick TIngeling och Fisen sina skålar en bit ifrån varann i vardagsrummet. VIsar sig till min förvåning att Tinglan knappt rörde sin skål.
När de fyras gäng ätit upp och verkar nöjda så öppnar vi alla dörrar och placerar alla 4 skålar i köket och lät dem härja fritt med vad som fanns kvar. DÅ åt hon, Tinglan är en sällskapsätare...ja jösses. Men hon fick naturligtvis inte en chans för spöket slukade hela rasket och nu väntar jag bara på att spyan ska komma. Fisen var hursomhelst mest intresserad av sällskapet än av tonfisken och gosiga matte som fotade. Vad vore väl en lördagsmorgon utan hungriga katter? Förmodligen hur tråkig som helst!!!
]]>
Dessa älskade syrener som jag alltid plockat mänder av och fyllt huset av dess ljuva doft. De syrener jag inte längre kan plocka för mina händer och armar inte längre lyder. Ögonen fylldes med tårar som jag gömde bakom solglasögonen. Ska jag aldrig mer få plocka syrener?
Såg också igår att två blommstänglar på de syrener jag fick imors-dags present på morsdag för två år sedan av barnen också var på väg att slå ut. Om jag ändå kunde ta med mig dem till lägenheten vi nu tvingas flytta till. Ta med hela plantorna alltså. Det finns något i syrenens doft som väcker nåt djupt inom mig, jag kan inte förklara, men det får mig alltid att börja gråta, inte av ilska, glädje eller sorg heller egentligen...men nåt annat en känsla av alla känslor tillsammans, nåt djupare om än ganska sorglikt. Jag tror det beror på en saknad av att inte längre få vara jag och göra jagiga saker längre. Det ligger förvisso en stor sorg i det.
Vore det inte fantastiskt om man själv kunde bestämma när ens tid är ute, jag menar så man kan passa in den tid då de blommor som påverkat oss genom livet står i full blom just då. Tung tankar men varför ska man inte få fundera så. Om jag fick välja skulle det definitivt bli denna vecka, då syrenens doft sprids som mest. Det känns fint att tänka att det skulle stå en vit kista där i kyrkan överfylld med lila syrener. Så vackert! Men nu får vi inte välja, och det ligger väl nån mening i det också.
Imorse när jag gick inte i vardagsrummet och hälsades av denna intensiva blomdoft som får mig så melankolisk men också lycklig så ringde jag maken och sa att jag önskar så mycket att de kunde plocka en ny bukett åt mig varje dag fram tills syrenens tid är ute.
Blommor gör mig lycklig, inte bara syrenen. Jag har två favoriter till, rosen och förgätmigej. Rosen ska vara blodröd och knappt utslagen, då är den som vackrast och förgätmigejen som nästan är som ett ogräs o tomtarna, denna lilla sköra blomma så söt och oskyldig.
Sen finns ju förståss prästkragen, den där vita söta blomman som ser så lycklig ut där den nickar en hälsning när man går förbi.
Det är med sorg vi lämnar detta hus och bosätter oss i lägenhet igen. Men balkongen får bli en oas ändå, jag tänker aldrig ge upp mina blommor.
]]>Dessa älskade syrener som jag alltid plockat mänder av och fyllt huset av dess ljuva doft. De syrener jag inte längre kan plocka för mina händer och armar inte längre lyder. Ögonen fylldes med tårar som jag gömde bakom solglasögonen. Ska jag aldrig mer få plocka syrener?
Såg också igår att två blommstänglar på de syrener jag fick imors-dags present på morsdag för två år sedan av barnen också var på väg att slå ut. Om jag ändå kunde ta med mig dem till lägenheten vi nu tvingas flytta till. Ta med hela plantorna alltså. Det finns något i syrenens doft som väcker nåt djupt inom mig, jag kan inte förklara, men det får mig alltid att börja gråta, inte av ilska, glädje eller sorg heller egentligen...men nåt annat en känsla av alla känslor tillsammans, nåt djupare om än ganska sorglikt. Jag tror det beror på en saknad av att inte längre få vara jag och göra jagiga saker längre. Det ligger förvisso en stor sorg i det.
Vore det inte fantastiskt om man själv kunde bestämma när ens tid är ute, jag menar så man kan passa in den tid då de blommor som påverkat oss genom livet står i full blom just då. Tung tankar men varför ska man inte få fundera så. Om jag fick välja skulle det definitivt bli denna vecka, då syrenens doft sprids som mest. Det känns fint att tänka att det skulle stå en vit kista där i kyrkan överfylld med lila syrener. Så vackert! Men nu får vi inte välja, och det ligger väl nån mening i det också.
Imorse när jag gick inte i vardagsrummet och hälsades av denna intensiva blomdoft som får mig så melankolisk men också lycklig så ringde jag maken och sa att jag önskar så mycket att de kunde plocka en ny bukett åt mig varje dag fram tills syrenens tid är ute.
Blommor gör mig lycklig, inte bara syrenen. Jag har två favoriter till, rosen och förgätmigej. Rosen ska vara blodröd och knappt utslagen, då är den som vackrast och förgätmigejen som nästan är som ett ogräs o tomtarna, denna lilla sköra blomma så söt och oskyldig.
Sen finns ju förståss prästkragen, den där vita söta blomman som ser så lycklig ut där den nickar en hälsning när man går förbi.
Det är med sorg vi lämnar detta hus och bosätter oss i lägenhet igen. Men balkongen får bli en oas ändå, jag tänker aldrig ge upp mina blommor.
]]>Funderar mycket just nu på vad jag haft, har och skall få och jag är livrädd för att detta var allt. Att leva livet fullt ut ena stunden för att i nästa lägga sig ner och inte ens klara av att borsta tänderna själv. Och sen tycker de att sjuka ska rehabiliteras, ut i arbetslivet med dom bara. HUR?
Menar de att jag frivilligt skulle ha försatt mig i detta komaliknande tillstånd? Att jag frivilligt valt bort allt som gjort mig lycklig? Varför skulle jag det?
Vad har gjort mig lycklig i livet? Jag minns härliga promenader, hand i hand med min Johan i stekande sol på dagen. Slå sig ner tillsammans på ett fik och bara varit. Jag minns turer till simhallen med barnen, hög ljudvolym, skratt och blött överallt. Jag minns heta blickar under eftermiddagen som förvandlas till kel, smek och fuktiga kyssar i natten när barnen lagt sig. Jag minns alla underbara måltider jag skapat, kastat mig hejdlöst in i matlagning och bak. Och med radion skrålandes i bakgrunden har jag dansat tillsammans med visparna och slevarna.
Jag var så lycklig men visste det inte då....det vet jag nu. Varför ska man vara lycklig och tacksam över vad man har och inte ens veta om det? Varför krävs det en krasch, en katastrof för att ögonen skall öppnas och man ser vad förlorat?
Framför mig finns inte mycket ljus. Framtiden skrämmer mig och ibland kan det kännas som att jag vill "kasta in handduken" för att slippa denna plåga. Och den värsta plågan är inte min strejkande kropp, smärtorna eller tröttheten. De allra värsta plågorna sitter i min själ.
Jag tänker ofta att Johan MÅSTE vara otrogen mot mig. Jag skulle vara otrogen mot mig. Varför? jo, vem vill vara tillsammans med en kvinna som inte längre ens är i närheten av den kvinna man träffade och gifte sig med. Vem vill stanna kvar och se förfallet? Och jag gråter....bittra tårar över att min kropp orsakar den största förlusten av alla, min relation till Johan och barnen. De förtjänar så mycket mer och bättre än en mamma och hustru som inte längre kan ta hand om städning, matlagning, kläder och allt det där som är livets nödvändigheter.....de saker som jag faktiskt fann och fortfarande finner så givande och så förbannat kul. Jag älskar att ta hand om min familj, älskar att städa...hur dumpuckat nu det än låẗer.
Vad har jag att erbjuda numera? En gnällig kärring som allid är trött och har ont.
Om de bara visste hur ont jag har i själen.
Ibland ser jag med blotta ögat förändringen i vårt hem, ibland förresten, pröva varje dag. Ta tex lysknappen i badrummet. Efter 2 års oförmögenhet att städa så har det alltså hänt. Knappen går knappt att trycka på, den är seg som sirap. Jag inser att det är pga att jag inte längre regelbundet torkar av den. Jag märker också att våra maskiner börjar gå väldigt dåligt. Som köksfläkten, den är bara 3 år gammal ändå så väsnas den så mycket numera. Den är ju naturligtvis helt tilltäppt. I tvättmaskinen har det blivit mögelfläckar på gummipackningen runt luckan. Tvätten sätts på, men får ligga i flera veckor ibland utan att någon tar hand om den, klart det möglar.
Då blir jag förbannad över min oförmåga att kunna ta hand om saker och skriker åt Johan att han får faan också städa och ta hand om sakerna. SKöter man inte om grejor så går de sönder. Jag menar att har jag kunnat göra allt detta i alla år så kan väl han. Men han menar att det där är inte så viktigt för honom och samtidigt är han orolig för pengar. Alltså, att ta hand om sina saker är ju också ett sätt att vara rädd om pengarna. Och där står vi i en konflikt som i grund och botten handlar om att jag är så förbannat osäker på mig själv. Jag är egentligen den som är misslyckad i mina ögon, inte han.
Och så slår det mig, att denna hysteriska oro för allt omkring mig, ordningen och renheten är en av orsakerna till att jag är sjuk. Jag har kört slut på mig själv, misshandlat min kropp med stress i alla år och klart som faan den skriker rakt ut "lugna ner dig"!!
Så här ligger jag nu, med mina minnen, önskningar och rädslor och kommer inte ett enda steg framåt.
]]>Funderar mycket just nu på vad jag haft, har och skall få och jag är livrädd för att detta var allt. Att leva livet fullt ut ena stunden för att i nästa lägga sig ner och inte ens klara av att borsta tänderna själv. Och sen tycker de att sjuka ska rehabiliteras, ut i arbetslivet med dom bara. HUR?
Menar de att jag frivilligt skulle ha försatt mig i detta komaliknande tillstånd? Att jag frivilligt valt bort allt som gjort mig lycklig? Varför skulle jag det?
Vad har gjort mig lycklig i livet? Jag minns härliga promenader, hand i hand med min Johan i stekande sol på dagen. Slå sig ner tillsammans på ett fik och bara varit. Jag minns turer till simhallen med barnen, hög ljudvolym, skratt och blött överallt. Jag minns heta blickar under eftermiddagen som förvandlas till kel, smek och fuktiga kyssar i natten när barnen lagt sig. Jag minns alla underbara måltider jag skapat, kastat mig hejdlöst in i matlagning och bak. Och med radion skrålandes i bakgrunden har jag dansat tillsammans med visparna och slevarna.
Jag var så lycklig men visste det inte då....det vet jag nu. Varför ska man vara lycklig och tacksam över vad man har och inte ens veta om det? Varför krävs det en krasch, en katastrof för att ögonen skall öppnas och man ser vad förlorat?
Framför mig finns inte mycket ljus. Framtiden skrämmer mig och ibland kan det kännas som att jag vill "kasta in handduken" för att slippa denna plåga. Och den värsta plågan är inte min strejkande kropp, smärtorna eller tröttheten. De allra värsta plågorna sitter i min själ.
Jag tänker ofta att Johan MÅSTE vara otrogen mot mig. Jag skulle vara otrogen mot mig. Varför? jo, vem vill vara tillsammans med en kvinna som inte längre ens är i närheten av den kvinna man träffade och gifte sig med. Vem vill stanna kvar och se förfallet? Och jag gråter....bittra tårar över att min kropp orsakar den största förlusten av alla, min relation till Johan och barnen. De förtjänar så mycket mer och bättre än en mamma och hustru som inte längre kan ta hand om städning, matlagning, kläder och allt det där som är livets nödvändigheter.....de saker som jag faktiskt fann och fortfarande finner så givande och så förbannat kul. Jag älskar att ta hand om min familj, älskar att städa...hur dumpuckat nu det än låẗer.
Vad har jag att erbjuda numera? En gnällig kärring som allid är trött och har ont.
Om de bara visste hur ont jag har i själen.
Ibland ser jag med blotta ögat förändringen i vårt hem, ibland förresten, pröva varje dag. Ta tex lysknappen i badrummet. Efter 2 års oförmögenhet att städa så har det alltså hänt. Knappen går knappt att trycka på, den är seg som sirap. Jag inser att det är pga att jag inte längre regelbundet torkar av den. Jag märker också att våra maskiner börjar gå väldigt dåligt. Som köksfläkten, den är bara 3 år gammal ändå så väsnas den så mycket numera. Den är ju naturligtvis helt tilltäppt. I tvättmaskinen har det blivit mögelfläckar på gummipackningen runt luckan. Tvätten sätts på, men får ligga i flera veckor ibland utan att någon tar hand om den, klart det möglar.
Då blir jag förbannad över min oförmåga att kunna ta hand om saker och skriker åt Johan att han får faan också städa och ta hand om sakerna. SKöter man inte om grejor så går de sönder. Jag menar att har jag kunnat göra allt detta i alla år så kan väl han. Men han menar att det där är inte så viktigt för honom och samtidigt är han orolig för pengar. Alltså, att ta hand om sina saker är ju också ett sätt att vara rädd om pengarna. Och där står vi i en konflikt som i grund och botten handlar om att jag är så förbannat osäker på mig själv. Jag är egentligen den som är misslyckad i mina ögon, inte han.
Och så slår det mig, att denna hysteriska oro för allt omkring mig, ordningen och renheten är en av orsakerna till att jag är sjuk. Jag har kört slut på mig själv, misshandlat min kropp med stress i alla år och klart som faan den skriker rakt ut "lugna ner dig"!!
Så här ligger jag nu, med mina minnen, önskningar och rädslor och kommer inte ett enda steg framåt.
]]>Så i mitten av december -09 sattes Levaxin in, för att se om det har effekt. Fungerar det så har jag hyp2 annars lär man väl få leta bland sandkornen efter nåt annat svar. Nu är jag alltså inne på 7:e veckan med Levaxin och har ökat dosen 1 ggr till nuvarande 50 microgram. Jag visste från början att det kan ta upp till ett år innan man vet säkert ifall det fungerar, men om Gud är god kan det ju lika gärna funger direkt.
Och vad händer?
Det fungerar.....FUNGERAR!!!
Hypotyreos är ju ett problem som gör att kroppen går på sparlåga, dvs man har underfunktion i sköldkörteln och ämnesomsättningen fungerar inte och kroppen går därmed upp i vikt, spelar ingen roll hur rätt man äte34r eller hur mycket man motionerar, kroppen spar energi och vågen beter sig därefter.
Själv borde jag inte kunna gå upp i vikt med tanke på att jag är överviktsopererad och äter en synnerligen sträng diet. Äter faktiskt mindre varje dag än min 5 åriga dotter.
Trots detta gick jag upp 25 kilo på bara 2 månader i början av 2009. 25 KILO!!! Fattar ni hur det känns när man genomgått en stor magoperation och på 11 månader gått ner 50 kilo.
Nå, nu verkar ju Levaxinet fungera för jag har gått ner 7 kilo på dessa 7 veckor jag ätit dem, så nog har jag hypo 2 alltid, fix färdig diagnos, bara sådär.
Under denna vecka som jag ökat dosen från 25 microgram till 50 så jag också märkt att min hud blivit smidigare och inte heller längre så fnasig.
Nu är ju detta med huden och vikten de små sakerna som blivit bättre, det kan ju som sagt ta upp till ett år innan man är återställd och faktum kvarstår ju att jag har ME/CFS och fibromyalgi. Så jag har inga förväntningar på att bli helt frisk, men ett hopp om att må lite bättre i framtiden finns där. Kanseke kunna gå ut och gå en stund varje dag skulle vara underbart.
Men just nu nöjer jag mig med att njuta av mina 7 förlorade kilon och min hud som ser så mycket friskare ut. Och jag är SÅÅÅÅ tacksam för det.
Ett stort tack till min nya husläkare vill jag gärna skriva här även om hon kanske inte ser det, men hon är så himla mysig och ett enormt stöd. Tack Dr L du är bäst!!!
//Eva
]]>
Så i mitten av december -09 sattes Levaxin in, för att se om det har effekt. Fungerar det så har jag hyp2 annars lär man väl få leta bland sandkornen efter nåt annat svar. Nu är jag alltså inne på 7:e veckan med Levaxin och har ökat dosen 1 ggr till nuvarande 50 microgram. Jag visste från början att det kan ta upp till ett år innan man vet säkert ifall det fungerar, men om Gud är god kan det ju lika gärna funger direkt.
Och vad händer?
Det fungerar.....FUNGERAR!!!
Hypotyreos är ju ett problem som gör att kroppen går på sparlåga, dvs man har underfunktion i sköldkörteln och ämnesomsättningen fungerar inte och kroppen går därmed upp i vikt, spelar ingen roll hur rätt man äte34r eller hur mycket man motionerar, kroppen spar energi och vågen beter sig därefter.
Själv borde jag inte kunna gå upp i vikt med tanke på att jag är överviktsopererad och äter en synnerligen sträng diet. Äter faktiskt mindre varje dag än min 5 åriga dotter.
Trots detta gick jag upp 25 kilo på bara 2 månader i början av 2009. 25 KILO!!! Fattar ni hur det känns när man genomgått en stor magoperation och på 11 månader gått ner 50 kilo.
Nå, nu verkar ju Levaxinet fungera för jag har gått ner 7 kilo på dessa 7 veckor jag ätit dem, så nog har jag hypo 2 alltid, fix färdig diagnos, bara sådär.
Under denna vecka som jag ökat dosen från 25 microgram till 50 så jag också märkt att min hud blivit smidigare och inte heller längre så fnasig.
Nu är ju detta med huden och vikten de små sakerna som blivit bättre, det kan ju som sagt ta upp till ett år innan man är återställd och faktum kvarstår ju att jag har ME/CFS och fibromyalgi. Så jag har inga förväntningar på att bli helt frisk, men ett hopp om att må lite bättre i framtiden finns där. Kanseke kunna gå ut och gå en stund varje dag skulle vara underbart.
Men just nu nöjer jag mig med att njuta av mina 7 förlorade kilon och min hud som ser så mycket friskare ut. Och jag är SÅÅÅÅ tacksam för det.
Ett stort tack till min nya husläkare vill jag gärna skriva här även om hon kanske inte ser det, men hon är så himla mysig och ett enormt stöd. Tack Dr L du är bäst!!!
//Eva
]]>
Levaxinet? Är nu inne på doshöjning 2, dvs intar nu 50 microgram dagligen och allt känns bra. Ännu inga biverkningar ännu, men de lär nog komma vad det lider, är ju inne på ganska låga doser än så länge.
Är trött som en sengpångare efter jul och nyårshelgen, men det var väl väntat även om jag inte trodde att omfattningen skulle bli så här enorm. Finns så mycket att göra, plcocka undan, putsta matsilvret och börja packa ihop julen. Men det får nog vänta tills jag kommit ur det här skovet, eller snarare till jag får hjälp.
Johan ska ha en eloge för att han står ut att leva med denna spillra till människa jag blivit.
Gott nytt år allesammans, och ta gärna och pröva min allra första rätt upplagt under kyckling i recveptbanken.
Smaklig spis
Kram
Eva
]]>
Levaxinet? Är nu inne på doshöjning 2, dvs intar nu 50 microgram dagligen och allt känns bra. Ännu inga biverkningar ännu, men de lär nog komma vad det lider, är ju inne på ganska låga doser än så länge.
Är trött som en sengpångare efter jul och nyårshelgen, men det var väl väntat även om jag inte trodde att omfattningen skulle bli så här enorm. Finns så mycket att göra, plcocka undan, putsta matsilvret och börja packa ihop julen. Men det får nog vänta tills jag kommit ur det här skovet, eller snarare till jag får hjälp.
Johan ska ha en eloge för att han står ut att leva med denna spillra till människa jag blivit.
Gott nytt år allesammans, och ta gärna och pröva min allra första rätt upplagt under kyckling i recveptbanken.
Smaklig spis
Kram
Eva
]]>Inte nog med att hon hört talas om ME och FMS hon visste också om hypotyreos typ 2.
Så nu jag ytterligare en diagnos, Hypo2, och har fått börja behandling med Levaxin.
Dessvärre kan det ta upp till ett år innan man säkert vet om medicinen fungerar men det kan det vara värt eftersom det finns chanser att jag ska kunna bli bättre. Jag kommer inte bli frisk, men om jag så bara fick 10% mer energi skulle det vara en enorm gåva.
]]>
Inte nog med att hon hört talas om ME och FMS hon visste också om hypotyreos typ 2.
Så nu jag ytterligare en diagnos, Hypo2, och har fått börja behandling med Levaxin.
Dessvärre kan det ta upp till ett år innan man säkert vet om medicinen fungerar men det kan det vara värt eftersom det finns chanser att jag ska kunna bli bättre. Jag kommer inte bli frisk, men om jag så bara fick 10% mer energi skulle det vara en enorm gåva.
]]>
Nu undrar man ju om jag kommit in i ett extra svårt skov men det tror jag inte eftersom jag aldrig haft så här ont förrut eller snarare ont med sån omfattning och vore det ett illa skov så hade jag haft andra symtom som tex svettningar odyl.
Så jag kopplar detta till vaccinet.
Har just ingen koll på efter hur lång tid biverkningarna normalt sett kommer. De som fått biverkningar har ju fått feber och .....ja, vad mer? Minns inte så noga.
Nu äter ju jag fulldos panodil och ibumetin varje dag så skulle jag ha feber skulle det endast märkas på morgonen då jag varit utan tabletter i ca 10 timmar. Men imorse så vaknade jag alltså bara till denna enorma värk
So far, so good!
Nu till något som fick mig lite förskräckt igår när jag var och tog vaccinet igår eftermiddag. De frågade om jag tillhörde riskgrupp och jag sa "ja" samt berättade lite kort vilka sjukdomar jag har och att jag efter senaste säsongsinfluensan blev så sjuk att jag hamnade i respirator. Men det kollar ni väl upp? frågade jag. Fick svaret att de inte kollar upp utan litar på vad folk säger.
MEN HALLÅÅÅÅÅ!! vem som helst kan ju gå in där och dra samma vals som jag....nu var min vals sanning, men ändå.
Det här lilla tog mig 2 timmar att skriva.....hade jag varit den gamla Eva, frisk och stark hade jag skrivit dessa få rader på 2 minuter. Men så är livet och så kan det förändras. Är bara att gilla läget....hur många gånger har jag försökt intala mig det senaste åren. Det är nog lättare att acceptera läget än att gilla det. g
Nej, nu måste jag nog vila om jag ska orka med att hemtjänsten kommer och städar idag. Man kan tycka att det är så bekvämt och skönt att det kommer hem folk och dammsugar av och så, men det är i själva verket oerhört påfrestande. Om jag finge önska mig något så skulle det vara att jag åtminstone klarade av att städa, laga mat och leka med barnen. Såna självklara saker i vardagen som nte längre är lika självklara. Vila var det!
]]>Nu undrar man ju om jag kommit in i ett extra svårt skov men det tror jag inte eftersom jag aldrig haft så här ont förrut eller snarare ont med sån omfattning och vore det ett illa skov så hade jag haft andra symtom som tex svettningar odyl.
Så jag kopplar detta till vaccinet.
Har just ingen koll på efter hur lång tid biverkningarna normalt sett kommer. De som fått biverkningar har ju fått feber och .....ja, vad mer? Minns inte så noga.
Nu äter ju jag fulldos panodil och ibumetin varje dag så skulle jag ha feber skulle det endast märkas på morgonen då jag varit utan tabletter i ca 10 timmar. Men imorse så vaknade jag alltså bara till denna enorma värk
So far, so good!
Nu till något som fick mig lite förskräckt igår när jag var och tog vaccinet igår eftermiddag. De frågade om jag tillhörde riskgrupp och jag sa "ja" samt berättade lite kort vilka sjukdomar jag har och att jag efter senaste säsongsinfluensan blev så sjuk att jag hamnade i respirator. Men det kollar ni väl upp? frågade jag. Fick svaret att de inte kollar upp utan litar på vad folk säger.
MEN HALLÅÅÅÅÅ!! vem som helst kan ju gå in där och dra samma vals som jag....nu var min vals sanning, men ändå.
Det här lilla tog mig 2 timmar att skriva.....hade jag varit den gamla Eva, frisk och stark hade jag skrivit dessa få rader på 2 minuter. Men så är livet och så kan det förändras. Är bara att gilla läget....hur många gånger har jag försökt intala mig det senaste åren. Det är nog lättare att acceptera läget än att gilla det. g
Nej, nu måste jag nog vila om jag ska orka med att hemtjänsten kommer och städar idag. Man kan tycka att det är så bekvämt och skönt att det kommer hem folk och dammsugar av och så, men det är i själva verket oerhört påfrestande. Om jag finge önska mig något så skulle det vara att jag åtminstone klarade av att städa, laga mat och leka med barnen. Såna självklara saker i vardagen som nte längre är lika självklara. Vila var det!
]]>Sådär...nu var det gjort. Släpade mig ner till vårdcentralen fullständigt utslagen och matt för att ta vaccnet ot svininfluensan. Tack och lov behövde jag bara köa i 10 minuter. Var smart nog att åka samma tid som folk är å väg hem från sina jobb och pensionärerna börjar dra sig hemåt och det visade sig vara ett smart drag. Nu återstår att se hur jag reagerar på vaccinet. Forskning på ME-sjuka har visat att de allra flesta blir ganska dåliga. I princip alla har reagerat mer eller mindre sannolikt pga att vi har en ökad intolerans mot läkemedel. Det ska bli intressant att se hur jag kommer må...bäst jag skriver ett par par rader här inne varje dag en vecka för att rapportera händelseförloppet. Med lite tur så kommer jag mår utmärkt, men sannolikhetern är inte alltför stor.
Nu ska jag vila, trippen till VC tog mycket på krafterna.
Må bäst
Eva
Sådär...nu var det gjort. Släpade mig ner till vårdcentralen fullständigt utslagen och matt för att ta vaccnet ot svininfluensan. Tack och lov behövde jag bara köa i 10 minuter. Var smart nog att åka samma tid som folk är å väg hem från sina jobb och pensionärerna börjar dra sig hemåt och det visade sig vara ett smart drag. Nu återstår att se hur jag reagerar på vaccinet. Forskning på ME-sjuka har visat att de allra flesta blir ganska dåliga. I princip alla har reagerat mer eller mindre sannolikt pga att vi har en ökad intolerans mot läkemedel. Det ska bli intressant att se hur jag kommer må...bäst jag skriver ett par par rader här inne varje dag en vecka för att rapportera händelseförloppet. Med lite tur så kommer jag mår utmärkt, men sannolikhetern är inte alltför stor.
Nu ska jag vila, trippen till VC tog mycket på krafterna.
Må bäst
Eva
Medans jag sitter här (ligger tom) så kan jag iallafall garva åt eländet och dess roliga smeknamn. Kan ju inte precis garva åt hur jag mår så det gäller att gripa halmstrån.
NÖFF NÖFF
]]>Medans jag sitter här (ligger tom) så kan jag iallafall garva åt eländet och dess roliga smeknamn. Kan ju inte precis garva åt hur jag mår så det gäller att gripa halmstrån.
NÖFF NÖFF
]]>.
Vad är hans budskap egentligen? Om man verkligen lyssnar på honom så säger han om och om igen det hans morfar sa till honom när han var barn "lev MED naturen, inte EMOT den". Grubblar man lite på det och verkligen tar till sig innebörden så förstår man att Mr Millan faktiskt har kommit till vår planet med det viktigaste budskap någonsin..
Lev MED naturen...dvs ät ekologiskt, undvik sånt som inte naturen gett oss, tex sötningsmedel. Socker är bättre....även om det skall ätas med måtta. .
Vad mer?.....mediciner kanske? Smärtstillande, javisst...men betänk detta; är det verkligen meningen att vi ska proppa oss fulla av mediciner och bota sjukdomar? Det naturliga urvalet! Bara en tanke..
Detta kan stötas och blötas i det oändliga. Vissa menar att det naturliga urvalet sker ändå, trots mediciner, trots provrörsbefruktning osv. Men ändå. Om man fokuserar på tex mat i frågan så säger detta budskap oss väldigt mycket. Vem mår bra av att ständigt äta färdig-mat proppfullt med kemiska tillsattser? Vem mår bra av att dricka "saft" som endast består av sötningsmedel, kemiska smakämnen och allsköns tillsatser? Är det verkligen en tillfällighet att den stora farsoten just nu är fetma? .
Coca cola tex....består av socker och vatten...inget mer. Ja, faktiskt är smaken baserad på bränt socker. Nu är det ju knappast bra att dricka cola i tid och otid, men är inte denna dryck ett bättre altnerativ än kemisk saft? .
Jag är inte rätt person att moralpredika i saken, men det ligger nåt stort i Mr Millans ord. Ord som jag tar till mig och mer och mer börjar leva efter. .
Känns lite som att Cesar Millan kommit med sitt budskap i förklädd skepnad. Han har kommit för att ge oss ett budskap genom våra bästa vänner, hundarna.
.
Vad är hans budskap egentligen? Om man verkligen lyssnar på honom så säger han om och om igen det hans morfar sa till honom när han var barn "lev MED naturen, inte EMOT den". Grubblar man lite på det och verkligen tar till sig innebörden så förstår man att Mr Millan faktiskt har kommit till vår planet med det viktigaste budskap någonsin..
Lev MED naturen...dvs ät ekologiskt, undvik sånt som inte naturen gett oss, tex sötningsmedel. Socker är bättre....även om det skall ätas med måtta. .
Vad mer?.....mediciner kanske? Smärtstillande, javisst...men betänk detta; är det verkligen meningen att vi ska proppa oss fulla av mediciner och bota sjukdomar? Det naturliga urvalet! Bara en tanke..
Detta kan stötas och blötas i det oändliga. Vissa menar att det naturliga urvalet sker ändå, trots mediciner, trots provrörsbefruktning osv. Men ändå. Om man fokuserar på tex mat i frågan så säger detta budskap oss väldigt mycket. Vem mår bra av att ständigt äta färdig-mat proppfullt med kemiska tillsattser? Vem mår bra av att dricka "saft" som endast består av sötningsmedel, kemiska smakämnen och allsköns tillsatser? Är det verkligen en tillfällighet att den stora farsoten just nu är fetma? .
Coca cola tex....består av socker och vatten...inget mer. Ja, faktiskt är smaken baserad på bränt socker. Nu är det ju knappast bra att dricka cola i tid och otid, men är inte denna dryck ett bättre altnerativ än kemisk saft? .
Jag är inte rätt person att moralpredika i saken, men det ligger nåt stort i Mr Millans ord. Ord som jag tar till mig och mer och mer börjar leva efter. .
Känns lite som att Cesar Millan kommit med sitt budskap i förklädd skepnad. Han har kommit för att ge oss ett budskap genom våra bästa vänner, hundarna.
Det är väldigt vanligt att vi med ME får dessa problem och tittar man på symtombilden så hänger de ihop med symtomen för ME och även Fibromyalgi. Så detta var egentligen väntat.
För 5 år sedan gjorde jag min gastric bypassoperation och gick ner 50 kilo
under loppet av ett år. Nu har jag sedan februari i år, efter senaste turen på sjukhuset, gått upp 25 kilo. Jäkligt många kilon på förbaskat kort tid. Klart man börjar ana oråd. Så nu ska jag få börja med Levaxin och även äta probiotika (snälla magbakterier) som förhoppningsvis skall rensa bort överskottet av metaller och vätesulfid jag har i min mage. Också ett test jag genomgått som visade att jag har för mycket vätesulfid (H2S) i magen. Enligt läkare så kommmer jag gå ner i vikt igen, men läser man på och frågar andra med samma diagnos, så är det inte alla som går ner i vikt igen. Faktiskt skrämmande många som får kvarstående problem med vikten. Men det är skönt att denna gång är det inte jag som är orsaken till övervikten.
]]>Det är väldigt vanligt att vi med ME får dessa problem och tittar man på symtombilden så hänger de ihop med symtomen för ME och även Fibromyalgi. Så detta var egentligen väntat.
För 5 år sedan gjorde jag min gastric bypassoperation och gick ner 50 kilo
under loppet av ett år. Nu har jag sedan februari i år, efter senaste turen på sjukhuset, gått upp 25 kilo. Jäkligt många kilon på förbaskat kort tid. Klart man börjar ana oråd. Så nu ska jag få börja med Levaxin och även äta probiotika (snälla magbakterier) som förhoppningsvis skall rensa bort överskottet av metaller och vätesulfid jag har i min mage. Också ett test jag genomgått som visade att jag har för mycket vätesulfid (H2S) i magen. Enligt läkare så kommmer jag gå ner i vikt igen, men läser man på och frågar andra med samma diagnos, så är det inte alla som går ner i vikt igen. Faktiskt skrämmande många som får kvarstående problem med vikten. Men det är skönt att denna gång är det inte jag som är orsaken till övervikten.
]]>Tidigare älskade jag sommaren, solen och värmen. Men nu är det bara jobbigt. Värmen vi hade tidigare var oerhört tröttande, svettades offantliga mängder, inte av det naturliga slaget utan ett konstant strilande. Sannolikt pga att jag har fel på sköldkörteln. Sen slår vädret om och jag fryser. Sitter i skrivandets stund och bara huttrar. Detta konstanta växlande av att frysa och svettas gör att min kropp vill klappa ihop och stänga butiken.
Nu gäller det att bita ihop och stå ut med årstiden men inom mig vill jag bara ha höst.
Så här är det; jag är sjuk....tål varken värme eller väderomslag. Lite som pensionärer också, och kanske är det ingen tillfällighet att jag numera är sjukpensionär.
*suck* den som ändå var frisk!!!
]]>Tidigare älskade jag sommaren, solen och värmen. Men nu är det bara jobbigt. Värmen vi hade tidigare var oerhört tröttande, svettades offantliga mängder, inte av det naturliga slaget utan ett konstant strilande. Sannolikt pga att jag har fel på sköldkörteln. Sen slår vädret om och jag fryser. Sitter i skrivandets stund och bara huttrar. Detta konstanta växlande av att frysa och svettas gör att min kropp vill klappa ihop och stänga butiken.
Nu gäller det att bita ihop och stå ut med årstiden men inom mig vill jag bara ha höst.
Så här är det; jag är sjuk....tål varken värme eller väderomslag. Lite som pensionärer också, och kanske är det ingen tillfällighet att jag numera är sjukpensionär.
*suck* den som ändå var frisk!!!
]]>Sitter inte precis och storbölar, men en tyngd lade sig över hjärtat. Nu var ju inte han precis guds bästa barn, men vem är egentligen det? Det jag sörjer är nog det han en gång representerade. Min tonårstid, rebellen i mig, frigörelsen mellan barnet och kvinnan. Men det bästa var nog alla låtar, all dans....guud vad jag har sjungit i takt till hans musik, gråtit till balladerna, dansat i takt med muskikens härliga tunggung!
Hela tiden skrivs det om hans största och bästa låt, Thriller...MEGAHITEN...allt jag kan tänka på är låten "dirty diana". Varför det? Jo, det var nog den låten jag mest kunde förlika mig med, för att inte tala om hur den fick mig att hajja till när jag hörde den första gången. Jag minns att jag sa till min chef...vi befann oss just då på en färja till Helsingfors, firmafest!! Jag sa "guud va rå och hård musiken plötsligt blivit!" Sen var jag fast, kunde inte sluta lyssna på den låten. Hur gamal var jag då? Hm...måste ha varit 20-nånting. Underbart!
Så har tidernas kanske största musik-ikon gått hädan, det är en stor sorg, det är det!
Kommer vi någonsin uppleva något liknande? Kommer vi någonsin uppleva att en person som han påverkar våra liv igen? Måste dock tillägga att han är i gott sällskap av Prince och Madonna. Även dessa två har påverkat mig, från tonåren och förmodligen till den dag jag dör,
Tack, Mickael Jackson, för musiken du gav!
PS om det är stavfel i det jag skriver beror det på programmet jag använder, ser inte hela texten jag skriver och kan heller inte rätta till det. Sorry!
]]>Sitter inte precis och storbölar, men en tyngd lade sig över hjärtat. Nu var ju inte han precis guds bästa barn, men vem är egentligen det? Det jag sörjer är nog det han en gång representerade. Min tonårstid, rebellen i mig, frigörelsen mellan barnet och kvinnan. Men det bästa var nog alla låtar, all dans....guud vad jag har sjungit i takt till hans musik, gråtit till balladerna, dansat i takt med muskikens härliga tunggung!
Hela tiden skrivs det om hans största och bästa låt, Thriller...MEGAHITEN...allt jag kan tänka på är låten "dirty diana". Varför det? Jo, det var nog den låten jag mest kunde förlika mig med, för att inte tala om hur den fick mig att hajja till när jag hörde den första gången. Jag minns att jag sa till min chef...vi befann oss just då på en färja till Helsingfors, firmafest!! Jag sa "guud va rå och hård musiken plötsligt blivit!" Sen var jag fast, kunde inte sluta lyssna på den låten. Hur gamal var jag då? Hm...måste ha varit 20-nånting. Underbart!
Så har tidernas kanske största musik-ikon gått hädan, det är en stor sorg, det är det!
Kommer vi någonsin uppleva något liknande? Kommer vi någonsin uppleva att en person som han påverkar våra liv igen? Måste dock tillägga att han är i gott sällskap av Prince och Madonna. Även dessa två har påverkat mig, från tonåren och förmodligen till den dag jag dör,
Tack, Mickael Jackson, för musiken du gav!
PS om det är stavfel i det jag skriver beror det på programmet jag använder, ser inte hela texten jag skriver och kan heller inte rätta till det. Sorry!
]]>Jag tror till exempel att våra själar kommer till jorden och väljer själva vilken kropp de skall ta i det aktuella livet. Jag tror också att själen ofta väljer den svåra för att den egentligen inte vill ner till jorden igen utan vill sälla sig till alla andra själar. Den väljer således det svåra för att snabbare komma vidare.
Jag tror därför att det blev just Dina som kom till oss inte är en tillfällighet, finns för mycket bevis för att hon är sammanlänkad med oss. Hade vi fått ett biologiskt barn hade det barnet haft Dinas själ och vi hade haft samma dotter vi har idag. Har alldeles för många bevis för att blunda för detta faktum.
Det är min övertygelse att våra själar återkommer ständigt till jorden i nya skepnader och att vi alltid har samma själar omkring oss, i form av de som står oss nära i detta liv. Som Johan och jag, vi har i tidigare liv kanske varit syskon eller haft en annan form av relation. Jag tror detta för vår kärlek är så speciell, den har mött enorma påfrestningar, men kärleken består. Vi är dessutom så nära varandra, vet precis vad den andra tycker och tänker utan att behöva fråga. Vi har samma syn på livet och på hur man vårdar en relation. Vi tänker så lika i ALLT.
Detta låter som rena svamlet och kanske humbug, men finns nåt trösterikt och vacker i det om det nu skulle vara så. Jag lägger inte upp hela mitt liv på dessa funderingar utan tar dagen som den kommer, men det är så mycket som talar för att det är så, finns för många tillfälligheter för att blunda för detta faktum.
Det är svårt för mig att riktigt sätta fingret på dessa "tillfälligheter" att jag inte har så lätt att förklara vad jag menar och vad det är jag ser. Jag är inte religiös på något sätt men ändå anser jag mig vara troende, inte på Gud såsom många tror på det hela med kyrkobesök och ständiga böner. Men jag är troende i den bemärkelsen att jag känner att det trots allt finns något större än oss själva. Det kan verka så enkelt att vända detta till att bli troende och gå i kyrkan och be en bön. Men det är att göra det lätt för sig. Istället tror jag att våra liv ligger helt och hållet i våra egna händer, att det är till oss själva vi ska lägga bönerna, det är oss själva vi skall lägga skulderna vi bär på, det är upp till var och en att göra det bästa av livet. Även om det nu skulle finnas en "livsplan" för oss alla så är det alltid upp till oss själva att göra något åt det, att vi har den potentialen att förändra våra liv. När vi är mitt i en kris så står vi alltid vid en vägkorsning. Där kan vi göra valet åt vilket håll vi skall vandra och ofta blir det ju så fel. Men det är just dessa val som gör att vi växer som människor såvida vi tittar tillbaks på dessa vägkorsningar och lägger vår erfarenhet i vår egna personliga historiebok, den vi öppnar när vi behöver få se den röda tråden från tidigare misstag.
Att vara sjuk som jag, i en allvarlig sjukdom som begränsar mitt liv så mycket har fått mig att inse hur dåligt jag har behandlat min kropp och själ. Dessa sjukdomar är en produkt av den misshandel jag ständigt utsatt mig själv för. Vissa saker är direkt orsakade av andra människor som korsat min väg men jag lastar inte dem för det som skett för jag har ju själv gjort valet att falla rakt ner i fällan. Det är alltid upp till mig att resa mig ur spillrorna och göra andra val för att rätta till de misstag som gjorts.
Inga misstag kan man få ogjorda och därför känns det så naturligt att vi själva sätter oss i dessa knipor och att det finns en mening med det. Misstagen kan som sagt aldrig göras ogjorda men vi har också chansen att lära av dem, att med facit på hand välja en annan väg nästa gång och se vart det leder oss då.
Detta är ett i allra högsta grad, känsligt ämne. Många skulle säkert tycka att jag svamlar, att det inte finns någon livsplan eller något öde. Men det är också, anser jag, ett sätt att göra det enkelt för oss genom att ständigt skylla på andra eller Gud. Känns mer behagligt att veta att ödet för in oss på såna många märkliga vägar och att det till sist alltid kommer an på oss själva att göra något åt det. Att våga erkänna att vi "bara" är människor där förmågan att ha en egen fri vilja och tvånget att ständigt göra val som kan påverka inte bara oss själva utan alla som korsar vår väg är mer intressat och man förstår då att vi egentligen har alla verktyg tillhands att förändra den värld vi lever i, att förändra oss själva och de som står oss nära. ingen enkel väg skall erkännas, men bra mycket bättre än att be till Gud och sätta honom som syndabocken.
]]>
Jag tror till exempel att våra själar kommer till jorden och väljer själva vilken kropp de skall ta i det aktuella livet. Jag tror också att själen ofta väljer den svåra för att den egentligen inte vill ner till jorden igen utan vill sälla sig till alla andra själar. Den väljer således det svåra för att snabbare komma vidare.
Jag tror därför att det blev just Dina som kom till oss inte är en tillfällighet, finns för mycket bevis för att hon är sammanlänkad med oss. Hade vi fått ett biologiskt barn hade det barnet haft Dinas själ och vi hade haft samma dotter vi har idag. Har alldeles för många bevis för att blunda för detta faktum.
Det är min övertygelse att våra själar återkommer ständigt till jorden i nya skepnader och att vi alltid har samma själar omkring oss, i form av de som står oss nära i detta liv. Som Johan och jag, vi har i tidigare liv kanske varit syskon eller haft en annan form av relation. Jag tror detta för vår kärlek är så speciell, den har mött enorma påfrestningar, men kärleken består. Vi är dessutom så nära varandra, vet precis vad den andra tycker och tänker utan att behöva fråga. Vi har samma syn på livet och på hur man vårdar en relation. Vi tänker så lika i ALLT.
Detta låter som rena svamlet och kanske humbug, men finns nåt trösterikt och vacker i det om det nu skulle vara så. Jag lägger inte upp hela mitt liv på dessa funderingar utan tar dagen som den kommer, men det är så mycket som talar för att det är så, finns för många tillfälligheter för att blunda för detta faktum.
Det är svårt för mig att riktigt sätta fingret på dessa "tillfälligheter" att jag inte har så lätt att förklara vad jag menar och vad det är jag ser. Jag är inte religiös på något sätt men ändå anser jag mig vara troende, inte på Gud såsom många tror på det hela med kyrkobesök och ständiga böner. Men jag är troende i den bemärkelsen att jag känner att det trots allt finns något större än oss själva. Det kan verka så enkelt att vända detta till att bli troende och gå i kyrkan och be en bön. Men det är att göra det lätt för sig. Istället tror jag att våra liv ligger helt och hållet i våra egna händer, att det är till oss själva vi ska lägga bönerna, det är oss själva vi skall lägga skulderna vi bär på, det är upp till var och en att göra det bästa av livet. Även om det nu skulle finnas en "livsplan" för oss alla så är det alltid upp till oss själva att göra något åt det, att vi har den potentialen att förändra våra liv. När vi är mitt i en kris så står vi alltid vid en vägkorsning. Där kan vi göra valet åt vilket håll vi skall vandra och ofta blir det ju så fel. Men det är just dessa val som gör att vi växer som människor såvida vi tittar tillbaks på dessa vägkorsningar och lägger vår erfarenhet i vår egna personliga historiebok, den vi öppnar när vi behöver få se den röda tråden från tidigare misstag.
Att vara sjuk som jag, i en allvarlig sjukdom som begränsar mitt liv så mycket har fått mig att inse hur dåligt jag har behandlat min kropp och själ. Dessa sjukdomar är en produkt av den misshandel jag ständigt utsatt mig själv för. Vissa saker är direkt orsakade av andra människor som korsat min väg men jag lastar inte dem för det som skett för jag har ju själv gjort valet att falla rakt ner i fällan. Det är alltid upp till mig att resa mig ur spillrorna och göra andra val för att rätta till de misstag som gjorts.
Inga misstag kan man få ogjorda och därför känns det så naturligt att vi själva sätter oss i dessa knipor och att det finns en mening med det. Misstagen kan som sagt aldrig göras ogjorda men vi har också chansen att lära av dem, att med facit på hand välja en annan väg nästa gång och se vart det leder oss då.
Detta är ett i allra högsta grad, känsligt ämne. Många skulle säkert tycka att jag svamlar, att det inte finns någon livsplan eller något öde. Men det är också, anser jag, ett sätt att göra det enkelt för oss genom att ständigt skylla på andra eller Gud. Känns mer behagligt att veta att ödet för in oss på såna många märkliga vägar och att det till sist alltid kommer an på oss själva att göra något åt det. Att våga erkänna att vi "bara" är människor där förmågan att ha en egen fri vilja och tvånget att ständigt göra val som kan påverka inte bara oss själva utan alla som korsar vår väg är mer intressat och man förstår då att vi egentligen har alla verktyg tillhands att förändra den värld vi lever i, att förändra oss själva och de som står oss nära. ingen enkel väg skall erkännas, men bra mycket bättre än att be till Gud och sätta honom som syndabocken.
]]>
Sen tänker jag; hjärtat är flyktigt likt en fjäril, kärleken består med fladdrar ofta iväg med oss. Jag tänker att jag har älskat så många i mitt liv, flyktigt och ibland på allvar precis som en fjräil. Men tänker ändå att de som stannat kvar är ju just dem jag vill föreviga. Men det är, om man verkligen tittar på mönstret, så många som stannat kvar, trots allt. MEN, de jag verkligen vill ha över mitt hjärta är ändå min lilla familj.
Dina är på många sätt ett lejon, född i stjärntecknet, kommer från lejonets land Etiopien.. och flyttad till Sverige och Linköping som har Lejonet till stadsvapen. Kan det bli mer passande?
Hon är ju också viljestark som ett Lejon, kraftfull och mäktig samtidigt så flickig och skör.
Och sen Charlie, som jag alltid kallat för Hjärtat. Han låg under mitt hjärta i min mage så många månader och han har alltid mitt hjärta, villkorslöst och inte trots sina alla dumheter utan pga av dem.
Och så JOhan, min älskade man. Lika perfekt och vacker som en ros är vår kärlek.
Men hur ska jag sammanfoga alla dessa tre symboler så de får plats där, ovanför mitt hjärta. Funderar på att fråga Charlies farmor, som är konstnär, om hon kan måla en sådan bild åt mig.
]]>Sen tänker jag; hjärtat är flyktigt likt en fjäril, kärleken består med fladdrar ofta iväg med oss. Jag tänker att jag har älskat så många i mitt liv, flyktigt och ibland på allvar precis som en fjräil. Men tänker ändå att de som stannat kvar är ju just dem jag vill föreviga. Men det är, om man verkligen tittar på mönstret, så många som stannat kvar, trots allt. MEN, de jag verkligen vill ha över mitt hjärta är ändå min lilla familj.
Dina är på många sätt ett lejon, född i stjärntecknet, kommer från lejonets land Etiopien.. och flyttad till Sverige och Linköping som har Lejonet till stadsvapen. Kan det bli mer passande?
Hon är ju också viljestark som ett Lejon, kraftfull och mäktig samtidigt så flickig och skör.
Och sen Charlie, som jag alltid kallat för Hjärtat. Han låg under mitt hjärta i min mage så många månader och han har alltid mitt hjärta, villkorslöst och inte trots sina alla dumheter utan pga av dem.
Och så JOhan, min älskade man. Lika perfekt och vacker som en ros är vår kärlek.
Men hur ska jag sammanfoga alla dessa tre symboler så de får plats där, ovanför mitt hjärta. Funderar på att fråga Charlies farmor, som är konstnär, om hon kan måla en sådan bild åt mig.
]]>Om jag ändå var 20 år yngre.....skulle jag ändå välja min man!!!
Ja det är sant, men lite fantasier kan man väl ändå få kosta på sig så länge de är rumsrena?!?
Måndag idag, massor med saker att behöva ordna, men känner mig helt handlingsförlamad. Det är lite för mycket just nu och det börjar kännas som det gjorde förra våren när jag sprang in i den brömda väggen. Med facit på hand så tror jag att det bästa är att ligga lågt ett par dagar med allt det jobbiga och försöka få ordning i huvudet först. Lär inte bli några bra resultat om jag kastar mig in och gör saker utan att först ha kontroll.
Helgen och min födelsedga avlöpte väl, är trött som attans bara. Känner mig stel i kroppen och det värker precis överallt. Har tagit ut mig, det vet jag...men vissa saker måste man ju bara.
]]>Om jag ändå var 20 år yngre.....skulle jag ändå välja min man!!!
Ja det är sant, men lite fantasier kan man väl ändå få kosta på sig så länge de är rumsrena?!?
Måndag idag, massor med saker att behöva ordna, men känner mig helt handlingsförlamad. Det är lite för mycket just nu och det börjar kännas som det gjorde förra våren när jag sprang in i den brömda väggen. Med facit på hand så tror jag att det bästa är att ligga lågt ett par dagar med allt det jobbiga och försöka få ordning i huvudet först. Lär inte bli några bra resultat om jag kastar mig in och gör saker utan att först ha kontroll.
Helgen och min födelsedga avlöpte väl, är trött som attans bara. Känner mig stel i kroppen och det värker precis överallt. Har tagit ut mig, det vet jag...men vissa saker måste man ju bara.
]]>Hittar en artikel om en höggravid kvinna som har fått värkar, hon ringer sjukhuset som tycker att det inte är så bråttom. Hon börjar packa och hinner knappt ner i hallen så kommer barnet. Glider nerför hennes ben innanför byxan.
Längst ner har folk kommenterat artikeln och någon fyndig har skrivit:
"o en slank hon hit, o en slank hon dit - o en slank hon ner i byxan!!! Grattis ;)"
Började skratta som en tok!! Hur kul som helst!
Godmorgon!
]]>Hittar en artikel om en höggravid kvinna som har fått värkar, hon ringer sjukhuset som tycker att det inte är så bråttom. Hon börjar packa och hinner knappt ner i hallen så kommer barnet. Glider nerför hennes ben innanför byxan.
Längst ner har folk kommenterat artikeln och någon fyndig har skrivit:
"o en slank hon hit, o en slank hon dit - o en slank hon ner i byxan!!! Grattis ;)"
Började skratta som en tok!! Hur kul som helst!
Godmorgon!
]]>